Jag tror att vi kommer att utsättas för många prövningar här i livet. Det behöver vi för att utvecklas. Tänk vad grått, eller rättare sagt svartvitt (grått är för färgglatt) livet skulle vara om vi aldrig behövde tänka efter lite extra, eller kämpa lite extra för att klara av vardagen och klargöra saker inför framtiden. 

Jag känner att jag nu under en längre tid har gått igenom (och går igenom) en sådan prövning. Kanske är det 20års krisen som vill göra sig påmind? Kanske är det hjärtat som börjar bulta lite hårdare för att till 100 % få sin vilja igenom? Varför vet jag inte, men jag känner för varje dag som går att jag börjar hitta mig själv mer och mer. Jag börjar prioritera på ett sätt som jag inte vågat prioritera på förut och inser vikten i nya saker.

 

En sak som jag har börjat inse kanske inte är det allra viktigaste i mitt liv längre är min skidkarriär. Jag har under ett flertal år elitsatsat på längdskidor och man skulle väl kunna säga att jag hela mitt liv trott att det är den JAG ÄR. Jag har presenterat mig som SKIDÅKAREN Linnéa Björn och inte som PERSONEN Linnéa. Under året har jag blivit mindre fokuserad, eller jag kanske ska säga intresserad, av den vardag som en elitidrottare måste leva för att bli bäst i världen. Den strikta vardag med ytterst få impulsiva äventyr och aktiviteter som jag under många år levt då jag varit helt övertygad om att jag en dag kommer att bli en världsmästare, känns inte längre lika rolig och stimulerande. Mitt hjärta börjar helt enkelt säga ifrån och drar mig mer och mer mot andra intressen som känns viktigare och roligare. 

 

När man börjar få känslor som dessa så vet man att det är dags att ta avstånd. Det går inte att tvinga sig själv till att älska något man egentligen inte brinner för. Det blir ju tillslut så att man ljuger för sig själv. Och som jag har ljugit en period... Ni ska bara veta hur mycket jag har förnekat dessa känslor som har dykt upp allt mer frekvent det senaste året. "Det är såklart att det är det här jag ska göra!", "Vad ska alla andra tycka om jag slutar?", "Jag kan ju inte svika min familj som har ställt upp på mig så mycket och sliter för att jag ska lycka!s", "Vem är jag om jag inte är skidåkare?", "Hur gör man om man inte tränar hela dagarna", "Hur ska jag vara med mina skidvänner som lever i den här bubblan? Kommer det att funka? Kommer jag att orka?"...

Frågorna har varit så många och jag har verkligen försökt att övertala mig själv och nonchalerat mina tankar för att inte inse sanningen. Och sanningen är att JAG VILL INTE vara skidåkaren Linnéa. Det är inte den jag är längre. Jag kommer förevigt och föralltid att älska träning, men jag klarar inte av att göra det på en sådan hög nivå. Jag har för många andra drömmar jag vill uppfylla. Jag är för nyfiken på resten av världen, på alla andra aktiviteter jag kanske missar om jag ska tillbringa 99 % av min vakna tid till att tänka på vad jag ska träna, äta, när jag ska sova, när jag hinner träffa en kompis. Nej, jag vill göra DET jag vill NÄR jag vill, ALLTID utan att behöva tänka på och planera in det långt i förväg. Jag vill helt enkelt vara en "vanlig" person när det kommer till träning ett tag. Hehe ja man kan ju diskutera vad som menas med vanlig när det kommer till träning, men jag vill alltså inte ha någon slags inriktad träning. Jag vill göra det jag känner för när jag känner för det utan press och stress. 

 

Det viktigaste i allt det här är ju ändå att jag faktiskt har insett nu tillslut att DET GÖR INGET att jag känner såhär. Jag är faktiskt riktigt glad och stolt över mig själv och att jag äntligen har vågat erkänna det här för PERSONEN Linnéa Björn. Jag behöver inte åka skidor för att mina vänner ska bry sig om mig. Jag behöver inte åka skidor för att vara en intressant person och jag behöver faktiskt inte bli en världsmästare på skidor för att uppnå klimax i livet. Nej, jag duger rätt bra ändå faktiskt. Inte betyder det här heller att jag nu inte längre har några mål eller drömmar. Faktiskt så har det här lett till att jag har större mål och fler drömmar än någonsin. Det bara väller in saker i huvudet som jag nu vill göra. Större och mer utmanande saker än jag någonsin vågat ha framför mig förut. 

 

Jag skulle nog säga att jag är en person som inte skulle klara av att inte ha några mål här i livet. Jag är alldeles för tävlingsinriktad och "karriärskåt" att jag hela tiden behöver något jag verkligen brinner för att sträva efter. Så nu tar alltså mina drömmar nya former med nya motiv längst fram i horisonten. Vad som väntar där borta när jag väl kommer fram, det får ni se. Jag vet faktiskt inte ens själv än ;)

 

BJÖRNKRAMAR