Nej, rubriken syftar inte på kroppen. Den syftar på det inre, på tankar och känslor. Allting är inte alltid som det faktiskt verkar och att få en allmänhet till att släppa alla fördomar är ett steg som bör tas i framtiden. Men. Det var inte det jag ville skriva om idag. Jag menar att jag skriver naket för att jag föredrar när känslorna och tankarna får välla ut som de vill utan att det ska vända och vridas på dem. Så nu ska jag låta dem göra just det.

Hjälplösheten jag känner av att inte veta vad det är som skrämmer mig är det som gör situationen så outhärdlig väldigt ofta.

Frustrationen som översvämmar mig när jag inte vågar lämna min trygghetszon blir ibland så överväldigande att jag bara vill krypa ut ur mig själv, springa iväg vart som helst, så fort jag bara orkar, falla ihop i total utmattning och vakna upp för att inse att allt bara är en mardröm.

Jag är en sån som vill att saker ska hända nu, på en gång, helst igår... Den egenskapen har plötsligt blivit en väldigt destruktiv egenskap i min rehabilitering. Att inse att hjärnan kommer att "läka" snabbare än kroppen är riktigt jobbigt. Jag kommer att känna mig pigg, energisk, träningssugen, äventyrslusten kommer att vara stark och behovet av att komma ut i "verkligheten" igen och få känna mig som den 20 åring jag faktiskt är kommer att skrika inom mig. Samtidigt kommer min kropp inte riktigt att vara fullt återhämtad... För att jag inte fullt tillåter den att återhämta sig... Och även fast jag förhoppningsvis inom en snar framtid kommer att göra det så kommer kroppens långa läkningsprocess att vara den största utmaningen för mig. Jag är rastlös. Sjukt rastlös. 

Jag vet att jag borde tillåta mig själv att bara slappna av och ge min kropp och själ all den näring och kärlek som jag faktiskt behöver, för att senare kunna använda den riskfritt på allt jag kan tänkas hitta på. Men det är svårt. Det går liksom inte att "bara" göra det som jag ofta har fått höra. Men det kanske är något jag "bara" fått intalat i mig så länge att det rotat sig. Jag kanske "bara" ska låtsas att jag är frisk ett tag? Det kanske funkar? Haha (måste bara skratta över hur enkelt det låter just nu) det kanske inte behöver vara så svårt.?.!!.?! 

Förvirring. Ett annat starkt ord och känsla som jag upplever. Total förvirring över vad som är vad, vem som är jag, vilka som gör vad nuförtiden, vad jag borde bry mig om, vilka jag borde bry mig om, vad som händer i omvärlden, vad som händer i mig, när livet börjar på riktigt, när det sjuka går över till det friska. 

Egentligen behövs inte den här känslan. Jag vet det. För egentligen är svaret enkelt. Jag ska bry mig om mig själv. Det jag gör idag, just nu. Gör jag det bra löser dig resten. Det är där frustrationen över att jag inte riktigt kan göra just det sätter igång igen och cirkeln är sluten...

Ibland känns det som att jag springer i ett ekorrhjul som bara snurrar snabbare, snabbare, snabbare och snabbare, jag väntar bara på att slutligen falla och få den välbehövliga käftsmäll jag kanske behöver. Käftsmällar brukar ju ofta vara det klimax som sätter känslorna till agerande när de slutligen bubblar över. Hittills har jag bara inte riktigt vågat testat min hastighetsbegränsning. För det är så sjukt läskigt att låta sina ångestkänslor få leva sitt eget liv, försöka plocka ur mig själv ur ångesten för att fortsätta utsätta mig för det som faktiskt leder till ångesten och låta klimax infalla för att sedan dala igen. "Jag dog inte" är ju faktiskt det jag har känt de gånger jag faktiskt klarat av att härda ut. 

Ni vet i spel är det ju först en massa levlar. Man klarar level på level i väntan på att få möta "bossen" och slutligen få komma in i en helt ny värld då man besegrat den.

Jag känner att jag inte riktigt har nått ända fram till den level av ångestattacker att jag ännu fått möta den där riktigt svåra "bossen".

Nu blev det ett väldigt flummigt inlägg. Men meningen är inte att allt ska vara helt självklart och logiskt, för det är inte jag heller för tillfället. Jag skriver det som kommer ur mig. Just nu, just här. Ingen redigering eller eftertänksamhet. Björnens tankar i den renaste form ni kan få.

Jag har fått höra av mina behandlare att jag måste lära mig att bli mer egoistisk och att det okej att vara krävande och att känna starka bekräftelsebehov. De tre egenskaperna har länge varit bland de värsta jag tycker man kan ha. Men jag har faktiskt börjat inse att det kanske inte behöver vara så illa ändå att faktiskt vara lite ego och ställa lite krav för att få bekräftelse. För att kanske, bara kanske, så kommer de jag har omkring mig faktiskt må bättre när jag mår bra och kan sprida en känsla av självsäkerhet och glädje.

Många tankar som är värda att tänka på bubblar upp i den här processen. Jag är så glad att fler vill ta del i det här med mig och fortfarande hejar på. Omvärlden är viktigast även fast jag mer och mer inser att man inte behöver fokusera så mycket på den. Den finns ju där även fast jag fokuserar på mig själv. Eller hur!?

Hoppas att det går att tyda mina tankar och omsätta dem till egna situationer och scenarion där de faktiskt kan hjälpa någon annan än mig själv!

Björnkram❤️