Jag har många drömmar. Vissa är större än andra, vissa driver mig framåt, några skrämmer mig, men alla hjälper mig att utvecklas och bli mer säker på vem jag är, vad jag står för och vad jag längtar efter att bli.

 

Inatt trodde jag att jag skulle få uppleva en mardröm...

 

Jag ligger lugnt och stilla och sover i min säng. Jag är väldigt lättväckt och vaknar av minsta lilla ljud eller ljus. Mitt i natten vaknar jag av att fönsterlampan i mitt kök slås på vilket gör att det lyser in en strimma av ljus rakt in i mitt sovrum. Medan jag sträcker mig efter mobilen för att se vad klockan är samtidigt som jag nyvaket och irriterat tänker "men åh vem är det som är här nudå!?" hör jag ett "BOoOM crASCH" från köket. Fönsterlampan som tidigare tänt sig själv har nu tillsammans med en av blomkrukorna i köket flygit ner i golvet och lämnat mig hjärtattackchockat-fastfruset-blixtstilla-näradödentyst under täcket. I kanske 10min ligger jag i denna position, vågar knappt andas och är ungefär 100% säker på att jag snart kommer att få uppleva något jag aldrig gjort förrut, något jag egentligen inte trott på förrut. Efter att tagit modet till att återigen sträcka mig efter telefonen och snegla in i köket där det ligger jord och porslin på hela golvet och med en lampa som hänger i sladden och dinglar, ringer jag upp den första jag kommer att tänka på, stackars Magnus. Klockan var nu typ 3.25 och jag kände mig ju inte sådär megasnäll som ringde och väckte min älski som skulle upp tidigt i morse och köra bil till helgens tennis turnering... menmen jag vet ju att han är bäst på att få mig lugn så det var bara att ringa! Han lyckades övertala mig att ringa Emma (som bor dörr i dörr) så att hon kunde komma in och lugna ner mig (läs panikslagen psykobrud som ringde sin pojkvän mitt i natten). Jag ringde Emma gråtandes och berättade vad som hänt. Emma tänkte väl att hon bara skulle komma in till mig och lugna mig så var det bra sen, men inte då...

Vi bestämmer attt hon ska gå till dörren och när hon står där ska jag komma och låsa upp. Kände en sjuk lättnad när jag hörde Emma på andra sidan dörren och kände att räddningen var nära. Just när jag låser upp dörren, öppnar den och möter Emmas blick händer det som INTE får hända just i detta ögonblick. De resterande krukorna i mitt fönster samt en übertung mortel som också just idag hade intagit en plats på fönsterbrädan dundrar ner i golvet. Nu var det inte bara ett "BOoOM crASH", utan det var ett fakking "KAPAAAAAAAAOOOWOWOWBOOOMKRASCH"! I detta ögonblick känner jag bara en känsla och det är nog den känlsan man känner innan man dör... HELVETE vad panik jag fick!! Mitt och Emmas skrik måste ha hörts över hela Mora. På några millisekunder har vi tagit oss in i Emmas lägenhet, jag med siktet raka vägen till den säkraste platsen jag kan komma på under täcket i Emmas säng samtidigt som hon har hunnit tända alla lampor och låst dörren, sitter vi gråtandes och panikslagna i sängen och fattar noll av vad som just har hänt!? Vi försökte komma på en massa förklaringar på hur det kan ha gått till samtidigt som Erik som bor under mig och Anton som också bor vägg i vägg hör av sig och undrar "vad fan som händer???". Vi ringer först upp Erik och förklarar vad vi precis upplevt och lämnar honom minst lika rädd som oss själva. Han tycker att vi ska "ta en hammare eller kniv och gå in och kolla", "ring polisen", "ring morastrand akutservice"... inga precis lugnande förslag. Vi försöker övertala honom att gå upp och kolla in i min lägenhet men han blir inte värst lockad av förlsaget. Vi vände oss då till räddare i nöden nummer två och hoppas på större mod hos Anton. Nej, där blev det ännu värre. Han ville inte ens höra vad som hänt då han när vi började berätta sa åt oss att sluta... Anton är nämligen VÄLDIGT rädd för spöken ;) Vi får höra att Erik och Anton pratar ihop sig och tänker att "åh va bra, nu kanske dom kan gå tillsammans och kolla in i min lägis" men nejdå, förslaget vi får återigen som dom tillsammans kommit frram till är att ringa polisen...

Efter många om och men så bestämmer vi oss alla fyra för att samtidigt gå in i lägenheten och möta det som fanns därinne. Vi står och lyssnar vid ytterdörren och när vi hör Anton och Erik låsa upp sina ytterdörrar gör vi detsamma och kollar ut. Erik kommer upp i trapphuset med en hammare i högsta hugg och Anton är beredd för krig med innebandyklubban greppad i högläge. På tre går vi in i lägenheten livrädda och får direkt förklaringen på händelsen...

Fönstret stod på vidgavel = det har sakta skjutit sakerna på fönsterbrädan mot ett säkert öde riktning köksgolvet då det öppnar sig inåt. Lampan har alltså tänts då lampknappen som sitter allesom klämd mellan fönsterbrädan och fönstret tryckts på och sedan med en ytterligare knuff fallit ner mot golvet. Sedan när jag öppnade dörren till Emma skapades ett korsdrag som drog ned resterande krukor och dylikt i golvet och skapade den sjukt höga smällen som knäckte mig totalt! Jag kan verkligen inte komma ihåg att jag glömt fönstret öppet men ååå så skönt det var att allt hade en logisk förklaring!!!

Natten slutade med att jag hade 2 extra inneboende hemma hos mig. Emma kröp ned bredvid mig i sängen och Anton intog soffan. En händelse vi sent kommer att glömma!

 

 

 

"Lever den här bloggen än?" kanske ni tänker. Ja, på begäran av min kära mor ska jag försöka skärpa mig och hålla henne uppdaterad om mitt liv igen ;)

 

Helgen i bilder: