Nu två dagar efter att jag publicerade inlägget "Helvetet på jorden" så kan jag knappt förstå vilken stor spridning det fick. Är lite läskigt att många vet om hur det ligger till nu... fast samtidigt väldigt skönt på något vis. Det är så hemskt att det ska behöva ligga som något slags grått moln av skam över denna diagnos. Att man skäms för att vara allvarligt sjuk!? Det  är så konstigt. Lika konstigt som mycket annat i detta. Det mesta som i mitt huvud känns så logiskt är det mest ologiska och förödande tankar och rutiner man kan ha för överlevnad. De har liksom blivit inövade så länge att de gått från att vara vanor tills att de rotat sig  ännu djupare och tagit steget till att bli självklarheter, "det normala" och rätta.

 

Det är svårt att förklara för någon som aldrig sjäv har drabbats hur tankegången går. Hur man ständigt har diskussioner med sig själv. Hur jag så väl kan veta att det jag gör inte kommer att hålla i längden, men samtidigt tycka att det gör det. Man är som två personer. Eller nej, den där andra rösten är då F*N HELLER JAG!... Den andra rösten, demonen, monstret, djävulen osv. ("kärt" barn har många namn) är så pass smart och övertygande att dess sjuka tankar trasslar ihop sig med mina, Linnéas friska tankar, så pass hårt (likt ett tusental presentsnören som buntats ihop till en enorm klump av kaos) att det inte längre går att urskilja vilken tanke som kommer från vem längre. Det går till den punkt att det inte längre går att avgöra vad som är bäst för sig själv.

 

Men tack och lov så har jag professionell hjälp samt som jag nu fick bekräftat (tack tack tack jag älskar er) ett enormt stöd ifrån alla min vänner, familj och bekanta. Det betyder så galet mycket mer än vad ni kan förstå att överösas med den enorma våg av kärlek som jag nu fått de två närmsta dagarna. Efter att ha varit i en djup depression där allt känns meningslöst till sin yttersta gräns... där livet inte längre känns lockande. Till att få höra att jag faktiskt uppfattas som en "krigare", en "envis jävel", "en person med ett stort hjärta"!!! Jag gråter, jag gråter äntligen tårar som inte har någonting med känslor av frustration att göra, jag gråter av lättnad, lycka, kärlek och beslutsam nervositet. För nu måste jag ju. Nu kan jag inte längre tveka på att ge mig in i den känslostorm som ett tillfrisknande medför. Jag kommer att få lov att göra upp med känslor som jag länge låst ute genom att befinna mig i min trygga bunker, där känslor är något läskigt och onödigt som bara sårar. Samtidigt kommer hjärnspöket att skrika hemska saker till mig, trycka ner mig, få mig att må ännu sämre och säga att det inte är värt det.. Men där kommer det ha fel, SÅ JÄ*LA FEL! För som jag skrev i mitt tidigare inlägg så tänker jag inte sitta där inne i bunkern som en zombie längre. Jag vill försöka. Och ja, det kommer att göra ont. Men hur mycket ondare skulle det göra att svika alla de som tror på mig!? Att bara ge upp och inte ens ge mig själv en chans. För jag har drömmar igen!!! Jag har så många äventyr inom mig som jag vill iväg på. Så många resor att utvecklas på. SÅ MYCKET ATT LEVA FÖR!

 

TACK känns som ett så fruktansvärt klent ord mot det jag vill ge er alla. Men det är det enda jag kan ge er just nu, för med all den energi som finns i min kropp, från topp till tå, ska jag nu lägga på att bli frisk igen. för JAG är värd det♡

 

 

💀👥🔚🌊🙇 #anorexianervosa 

Det värsta med detta djävulskap är att det är en så fruktansvärd missförstådd diagnos. Det är ingenting någon VILL drabbas av. Den har inte det minsta med fåfänga att göra. Det är ingenting man väljer att ha/få. Det är ett sätt att ta kontroll när andra delar av livet är ostabila och jobbiga. Det behöver inte ha med en vilja att bli smal att göra. Det har det ALDRIG varit för mig. Jag vill vara en stark person. Jag vet att jag innerst inne ÄR en stark person. För det finns ingen svag människa som tar sig ur detta levande. Jag har varit alldeles för nära den gränsen för att inse att jag måste kriga. För det är ett KRIG! Ett konstant krig mot en kraft så stark vars styrka jag knappt kunnat drömma om tidigare. Jag har fått förklarat att det kan liknas det band en mor har till sitt nyfödda barn... Jag har aldrig fött ett barn och fått uppleva det bandet. Men min intuition säger mig att det är jämförbart. Samtidigt skrämmer det mig. Jag vill inte höra att det ska vara så svårt. Jag vägrade först att se sanningen. Jag ville inte kriga. Jag hatar krig. Krig är smutsiga, kalla, folk blir sårade, människor dör om de inte kämpar!.. Men nu har jag gått emot mig själv. Jag har gett mig in i kriget och måste nu kämpa varje sekund. Det här är ingen glamorös överklassens influensa som det ofta målas upp till att vara... Det här är en livsfarlig och fruktansvärt hemsk sjukdom där så många inte klarar sig för att de aldrig vågar ta hjälp eller kliva ur tryggheten från den bunker man bygger upp omkring sig i en tro på överlevnad. Tillslut tar syrgasen slut inne i bunkern och du har ett enkelt(?) val. Dö eller kriga för överlevnad.

 

Det finns inget vackert i detta. Bara mörker, ångest, depression, svaghet, skam över de man så ofrivilligt sårar, hopplöshet och utmattning. Men nu vill jag tala om för världen. Nu vill jag sätta en press på mig själv. Jag har alltid jobbat bäst under press. Nervositet triggar mig och utmaningar har jag alltid tagit mig an vilket har gjort mig starkare. Så varför skulle det inte fungera nu?!

Jag vill med detta inlägg be alla er som känner mig att heja på mig. Att bara finnas och hålla den där extra tummen för mig. Jag ska bli frisk. Jag vägrar att ge mig. Jag är en krigare. Jag VET det! 👊😤 och ingen väg mot toppen går spikrakt uppåt. Det är okej att ta omvägar. Men tillslut kommer man dit. Man sätter flaggan i topp och ser ner på det berg man bestigit och blickar ut över det vackra som ny syns så mycket tydligare och klarare än vad det gjorde när du stod nere vid foten i skogen. Då kunde du inte se längre än 10 meter fram på den smala stig som någon intalat dig är den enda vägen mot friheten. Jag ska stå där och själv inse att det var så, och förhoppningsvis kommer allt då i efterhand att vara så tydligt och självklart som jag nu har fått sagt till mig medan jag går längs den där smala, mörka stigen. Så heja på mig längs vägen. Jag har alltid varit en ögontjänare, en sådan som kämpar hårdast när jag vet att någon ser på, när någon tror på mig. Jag ska börja tro på mig själv nu. Jag är värd att må bra igen, jag vet det djupt inne i mig någonstans.Hjälp mig att plocka fram det.