Nu två dagar efter att jag publicerade inlägget "Helvetet på jorden" så kan jag knappt förstå vilken stor spridning det fick. Är lite läskigt att många vet om hur det ligger till nu... fast samtidigt väldigt skönt på något vis. Det är så hemskt att det ska behöva ligga som något slags grått moln av skam över denna diagnos. Att man skäms för att vara allvarligt sjuk!? Det  är så konstigt. Lika konstigt som mycket annat i detta. Det mesta som i mitt huvud känns så logiskt är det mest ologiska och förödande tankar och rutiner man kan ha för överlevnad. De har liksom blivit inövade så länge att de gått från att vara vanor tills att de rotat sig  ännu djupare och tagit steget till att bli självklarheter, "det normala" och rätta.

 

Det är svårt att förklara för någon som aldrig sjäv har drabbats hur tankegången går. Hur man ständigt har diskussioner med sig själv. Hur jag så väl kan veta att det jag gör inte kommer att hålla i längden, men samtidigt tycka att det gör det. Man är som två personer. Eller nej, den där andra rösten är då F*N HELLER JAG!... Den andra rösten, demonen, monstret, djävulen osv. ("kärt" barn har många namn) är så pass smart och övertygande att dess sjuka tankar trasslar ihop sig med mina, Linnéas friska tankar, så pass hårt (likt ett tusental presentsnören som buntats ihop till en enorm klump av kaos) att det inte längre går att urskilja vilken tanke som kommer från vem längre. Det går till den punkt att det inte längre går att avgöra vad som är bäst för sig själv.

 

Men tack och lov så har jag professionell hjälp samt som jag nu fick bekräftat (tack tack tack jag älskar er) ett enormt stöd ifrån alla min vänner, familj och bekanta. Det betyder så galet mycket mer än vad ni kan förstå att överösas med den enorma våg av kärlek som jag nu fått de två närmsta dagarna. Efter att ha varit i en djup depression där allt känns meningslöst till sin yttersta gräns... där livet inte längre känns lockande. Till att få höra att jag faktiskt uppfattas som en "krigare", en "envis jävel", "en person med ett stort hjärta"!!! Jag gråter, jag gråter äntligen tårar som inte har någonting med känslor av frustration att göra, jag gråter av lättnad, lycka, kärlek och beslutsam nervositet. För nu måste jag ju. Nu kan jag inte längre tveka på att ge mig in i den känslostorm som ett tillfrisknande medför. Jag kommer att få lov att göra upp med känslor som jag länge låst ute genom att befinna mig i min trygga bunker, där känslor är något läskigt och onödigt som bara sårar. Samtidigt kommer hjärnspöket att skrika hemska saker till mig, trycka ner mig, få mig att må ännu sämre och säga att det inte är värt det.. Men där kommer det ha fel, SÅ JÄ*LA FEL! För som jag skrev i mitt tidigare inlägg så tänker jag inte sitta där inne i bunkern som en zombie längre. Jag vill försöka. Och ja, det kommer att göra ont. Men hur mycket ondare skulle det göra att svika alla de som tror på mig!? Att bara ge upp och inte ens ge mig själv en chans. För jag har drömmar igen!!! Jag har så många äventyr inom mig som jag vill iväg på. Så många resor att utvecklas på. SÅ MYCKET ATT LEVA FÖR!

 

TACK känns som ett så fruktansvärt klent ord mot det jag vill ge er alla. Men det är det enda jag kan ge er just nu, för med all den energi som finns i min kropp, från topp till tå, ska jag nu lägga på att bli frisk igen. för JAG är värd det♡